Mamma

Läser ju så ofta om "överlevare" som saknar sina mammor så.

Jag kan inte minnas en enda gång jag saknat min mamma!

Jag har aldrig älskat henne eller tyckt speciellt mycket om henne.
Hon i sin tur respekterade aldrig mig och min person.
Hon försökte alltid få mig att bli något annat än det jag var.
Hon gav mig aldrig närhet om jag inte uttryckligen bad om det.
Minns att jag ville att hon skulle peta mina öron med ett hårspänne ganska ofta för då fick jag ligga i hennes knä.

När jag blev äldre gjorde jag allt för att vara så långt ifrån henne som möjligt.
Under i stort sett hela min tonårstid pratade vi inte med varandra, jag skrek bara åt henne att dra åt helvete om hon tilltalade mig.
Jag kastade saker på och efter henne.
Sa hon att jag skulle göra på ett vis var jag tvungen att göra tvärtemot.
Gud vad jag hatade henne!!

När jag var vuxen fortsatte hon att inte respektera min person.
Hon skulle en gång när jag var bortrest vattna mina blommor.
När jag kom hem hade hon möblerat om i mitt vardagsrum!!!!!!!?????
Jag blev så arg så jag trodde jag skulle döda henne!
När jag sa åt henne att genast komma hit och ställa tillbaks möblerna till sitt ursprungliga läge förstod hon inte varför jag var så upprörd!? Hon hade ju bara gjort mig en tjänst och nu kunde jag ju sitta i soffan och titta på solnedgången!

Behöver jag säga att jag hatade solnedgångar under hela min uppväxt efter att ha blivit tvingad att titta på tusentals eftersom min mamma älskade dem!

Hon försökte alltid göra om mig till vad hon ville att jag skulle vara, inte bejaka den jag var.

Jag kunde heller aldrig lita på henne.
Det spelade ingen roll vad man hade bestämt innan för mamma kunde ändra detta till hur HON ville det skulle vara och där stod man och kände sig dum och lurad!
Det är nog anledningen till att jag ALDRIG till 100% litar på någon människa eller att ha förväntningar på något som ska hända eftersom det lätt kan ändras till något helt annat.
Den enda person jag helt litar på är mig själv.
Kanske är det därför jag trivs med att vara ensam så mycket?
Jag VET vad jag ska göra och jag behöver inte förlita mig på någon annan.

Jag känner mig inte trygg I flocken. Det är I flocken farorna lurar.
Utanför flocken VET jag att jag har bara mig själv att förlita på och förväntar mig inget annat.
I flocken känner jag mig otrygg och påpassad. UTANFÖR flocken kan jag slappna av, även om jag vet att jag kan bli ett lätt byte. UTANFÖR flocken ställer ingen hela tiden krav på mig.
Krav som jag inte riktigt förstår.

Kanske är det feghet som gör att jag inte vill vara i flocken?
Jag vet bara att jag inte förstår flocken språk, inte käner mig trygg där eller lita på den. I flocken kan jag närsom helst och utan förvarning få strupen avsliten. Jag föredrar ensamheten framför det!