Inte min dag idag!

Nu har jag skrivit TVÅ inlägg som jag lyckats klicka bort för att jag kommit åt "stänga ner fönsterknappen"

Nu ger jag upp!!

Det är inte meningen att det jag skrivit skulle skrivas idag!

Min storebror

Det är 20 år sen jag såg dig sist
För varje år som går
bleknar minnet av dig bort
bit för bit
Jag finns kvar
Du är borta för evigt
Jag önskar jag hade fått
lära känna dig bättre
Du som var min storebror
Du som varit död i 20 år!

Den lilla flickan som bor i mitt bröst längtar bara efter tröst!
Den stora flickan som bor i min kropp tycker: Att nu får du väl ändå ge opp!
De två vill inte bo på samma plats
De vill utplåna varandra i en match !
En kamp på liv och död
En kamp som kommer att färga marken röd
Röd av blod och smärta
Den smärta som bor i mitt hjärta
Denna kamp kommer att fortsätta till livets slut
För den lilla flickan måste lära sig veta hut
Den stora flickan måste vinna
Det är det enda sättet som jag kan finnas
Den lilla flickan gör mig illa
Hon för mig in i en dröm, en dröm som får mig att trilla
Att trilla och snubbla
Som gör att jag lever i en bubbla
En bubbla som håller andra utanför
Så att de inte kan göra mig illa, som jag tycker att de gör
Väggen till den bubblan är så tjock
Den går inte ens att spräcka av en häst i galopp
Den skyddar mig från världen
Den ändå oåtkomliga flärden
Det bor en liten flicka i mitt bröst som bara längtar efter tröst!
Det sitter en stor flicka i min kropp som till den lilla flickan säger stopp!
De kan aldrig samsas utan att den ena trampas
Trampas på så hårt att den lider svårt
Den lilla flickan vill bara ha tröst men den stora är ändå störst!
När hon vinner kanske den andra försvinner?
Min önskan är stark att nångån i livet få stå på fast mark.
Att slippa detta gungfly
Att jämt trampa omkring i dy
Men den enda utväg ur mitt kärr är kanske att inte finnas här
Kanske döden är min befriare kanske det enda som kan göra mig friare
Detta är en kamp som av den stora flickan måste vinnas
Annars kan jag inte fortsätta finnas!

Kvittokatt!

Jag har en katt som är helt galen i kvitton!

Närmare bestämt ihopknölade sådana.

Varje gång jag knölar ihop ett kvitto för att kasta i papperskorgen kommer Katten springande med bus lysande ur ögonen :)

Inget är så roligt som att fara runt i hela lägenheten jagandes ett(eller flera) ihop knölat kvitto.

Ja det ska väl i så fall vara att jaga de hemmasydda mössen och mitt "kattmetspö"!

Nu undrar du: -Vad i helsefyr är ett kattmetspö?

Jo det är en pinne med ett lädersnöret bundet i ena änden.

Jag slänger ut lädersnöret såsom man kastar ut reven på ett metspö.....och vips har man en katt i änden på snöret.

Upp och ner i fåtöljen, smygandes på snöret, ta fatt det mellan tänderna och försöka dra iväg med det.......möjligheterna är många och vi har lika roligt både Katten och jag!

Sen vilar vi antingen ihop på soffan eller jag på soffan och hon i fåtöljen hon gjort till sin. (Den är så väl inkload att ingen annan vill ha den ;) )

Nu känner jag på lukten att någon varit och gjort något i lådan! Och väluppfostrad av min Katt som jag är går jag genast dit och tömmer!

Frånvaro av tillhörighet

Nyss kom det över mig en känsla av totalt utanförskap och att inte höra hemma någonstans!
En oförmåga att vara I en gemenskap. En förmåga att VERKA höra till något men där sanningen är den motsatta.
Mitt yttre och dess utstrålning säger något helt annat än vad insidan känner.

Delvis medvetet men den medvetna delen är mycket lite.
Den omedvetna utstrålningen är stark och säger en massa saker som inte riktigt stämmer!

Känslan av utanförskap kan komma sådär plötsligt som den gjorde idag.
Den bara damp ner på några minuter och tröttheten i kroppen ökade kraftigt.

Fast å andra sidan kanske tröttheten och smärtan i kroppen var varningssignaler på att utanförskapskänslan var på väg?

Jag vet verkligen inte och jag vet inte om det har någon betydelse!?

Jag är så trött i kropp och själ!

Jag vill lära mig att levitera!

Idag har min kropp verkligen ingen ambition att hålla sig i upprätt läge!Ögonlocken hotar hela tiden med att slå igen och tandpetare behövs nästan för att se vad jag skriver här!?
Kroppen vill helst lägga sig på den mjukaste dunbolster som går att finna.......dessvärre har jag ingen sån....men soffan får duga. Jag får väl drömma om mjuka dunbolster istället!
Har en stark önskan att kunna levitera!
Då skulle jag kunna sova/vila utan någon som helst smärta av tryck och sömmar som alltid hamnar på fel stället och känns som vassa knivar mot huden.
Det ultimata vore ju att kunna ha kläder som svävade ca 1 cm från kroppen när jag hade på mig dem.Jag skulle kunna gå omkring i min lilla luftbubbla och bara välja när och vilken struktur jag ville känna mot min hud!
Nu är det ju inte så utan den eviga smärtan från huden av saker som skaver, smärtar, bränner osv gör mig oerhört trött och önskan att slippa allt som har med kläder tröttar ut mig något oerhört.Ska sätta mig en stund på balkongen och svalka ner mitt brännande öppna sår till kropp

Dagen som idag varit...

Vågade mig på att stavgå idag oxå!

Gick en lite mindre runda och i elljusspåret där det är mjukare att gå än direkt på asfalt.

Och peppar, peppar, ta i trä......idag klarade jag mig ifrån knivhuggen i korsryggen!

Dessvärre finns det ingen garanti för att nästa promenad inte blir MED knivhugg!

Har man fibromyalgi kan man aldrig lita på kroppen!

Den kan när som helst upphöra att fungera som det är meningen att en kropp ska fungera!

Den kan under loppet av 5 minuter förändras till en smärtfylld muskel och fettklump med noll ork och funktion.

Det som ena gången känns bra kan nästa gång vara värsta tortyren.

Bara att vrida ur en disktrasa kan vara förenat med kraftig smärta.....om nu fingrarna överhuvudtaget klara av att hålla greppet om den tillräckligt länge!



(gnäll, gnäll, gnäll!)



Mina kompisar, som varje vinter reser ner till Spanien under vinterhalvåret och kommer hem till Sverige under sommaren för att jobba och tjäna ihop pengar till nästa vinterhalvår, är hemma igen.

De var här och duschade. Och kollade 7 månaders post!!

De är skrivna hos mig och får all post hit.

Jag sköter dessutom de räkningar som inte går att få på autogiro.



Än så länge bor de i husbilen men från och med 1 maj hyr de en studentlägenhet i andra hand. Där bor de till i augusti/september.

Sen bär det av neråt europa igen.



Jag är vrålhungrig nu så det är ju väl att maten står i ugnen!

Kvällen tillbringas framför tv:n och "Lost"

Värdelös kropp!

Gud vad jag hatar min kropp!
Lyckades idag uppbåda kraft och lust att ut och gå stavgång.
Skulle dessutom lägga på ett brev så jag "gjorde två flugor på smällen samtidigt".
Med Phil Collins i hörlurarna och stavar i händerna gav jag mig glatt ut i solskenet.

Första kilometern gick galant. Höll hyfsat hög fart.
Den sista kilometern fick min kropp samarbetssvårigheter.
Den bestämde sig för att sticka "knivar" i korsryggen för varje steg jag tog!
Varje steg blir alltså till en absolut pina och jag börjar allvarligt fundera på att bara lägga mig ner och död på plats och ställe!
Sista biten hem tog en evinnerlig tid och jag önskade att jag aldrig gett mig ut.
Phil Collins försök att muntra upp mig var helt misslyckade och stavarna var mest till för att hänga på med jämna mellanrum.

Återstår att se om jag har lust och ork att utsätta mig för samma sak i morgon!?

Tom måndag!

I ca 7 år har jag de flesta måndagar gått till min psykolog.
Nu har vi avslutat, dels pga att vi inte kommer längre och dels för att landstingets ekonomi inte längre tillät det.

Börjar känna tomheten nu.
Måndagar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.
Måndagar som jag kan göra vad jag vill med.

Det är bara det att jag inte riktigt vet vad jag vill göra med dem?

Saknad, tomhet......som ska ersättas med något annat!

Ajaj....

Mitt huvud värker och är tungt idag.
Tror det är åska i luften.
Det kändes "klibbigt" ute.
Just nu strilar ett strilar regn ute.


Har varit och handlat och nu vill jag bara ligga på soffan med katt någonstans på mig och dricka kaffe. (Sade hon och gick ut i köket för att fixa en kopp kaffe till!)

Räkor och choklad!

Sov till klockan var nästan 12.
Då tyckte Katten att hon absolut inte kunde vänta längre på frukost!
Läste på nån sajt om katter att "Det finns ingen snoozefunktion på en katt som vill ha frukost"
Så sant så sant!
Fast min kisse är ändå ganska "ointensiv".
Hon ligger alltid PÅ mig på morgonen så hon inte missar OM jag skulle stiga upp.
Och när hon börja tycka "att nu kunde du gott stiga upp" sätter hon sig uppe vid ansiktet och petar med sin lilla tass i mitt ansikte. Inga klor eller så utan hon krafsar lite på mig :)

Cyklade iväg och köpte chokladkakor på Ö&B. Och gick sen bara över parkeringen till Harald Nyborg och köpte väggsidor till partytält. Jag har inget partytält men jag använder sidoväggarna till att klä in en del av min balkong med.
Det bildas alltid virvelvindar där så allting flyger omkring. Dessutom vill jag inte ha solen rakt in på balkongen. Sen sover jag ju där på sommaren och kan då sova där även om det regnar......eller ja.......ösregnar det så regnar det in ändå.....men ett stilla sommarregn klarar det!

Har för tillfället dille på räkor....till Kattens stora förtjusning!
Det har jag ätit både igår kväll och i kväll........det och choklad!

Sömn i ögonen

Har gått hela dagen med sömn i ögonen.
Hela dagen har känts som om jag precis klivit ur sängen.
Seeeeeeeeeeeeeeeeeg är bara förnamnet!

Segade i alla fall iväg mig på målargruppen. Fast målade gjorde jag inte!
Min målargrupps ledare håller på att skriva en pjäs och jag hade laptopen med och hjälpte henne att renskriva det hon skrivit för hand.

Seg är jag även i kroppen.
Känner av vädret i min värkfyllda kropp.
Det blåser, regnar och haglar om vartannat.
Kallt är det oxå.
Det kryper liksom in innanför skinnet, vädret.
Det blåser och haglar inom mig och haglen gör ont när de slår mot min insida.
De får mina muskler att spänna sig till bristningsgränsen och mitt huvud att bli tungt och trångt.

Så ofta jag önskar att jag kunde reklamera min värkfyllda kropp och få en ny, smärtfri, fungerande!

Med vår i näsan.....

.....cyklade jag idag en runda på landet.

Vårlukt innebär inte bara grönska utan även nygödslade åkrar, men den doften stör mig inte så mycket!

Genom att ha tillbringat 42 somrar av 46 på landet är min näsa van vid diverse dofter. Även de som "stadsfolket" anser hemska :)

Vår familj hade en sommarstuga 1,5 mil från staden där jag bor.

Dit flyttade vi ut samma dag som skolan slutade för sommaren och flyttade in till stan igen nån dag innan höstterminens start.

På så sätt är jag uppväxt både i stan och på landet.

Sen min pappa dog för 6 år sen har jag inte haft tillgång till sommarstugan.

Mina brorsbarn tog över den (min bror dog 1987) och jag trodde väl ändå att jag skulle kunna ha viss tillgång till stugan.....men se de fick jag inte!!

Frågade för några sommrar sen om jag kunde få låna stugan 1 vecka nångång under sommarmånaderna men fick svaret att "Vi ska vara där lite och sen har vi hyrt ut nån vecka och sen ska mamma och G vara där"

Mina brorsbarn bor båda i Göteborg och kommer inte hit speciellt ofta.

Min svägerska och hennes sambo är de som tillbringar mest tid där och de har ett hus ca 5 km därifrån.

Blev så oerhört sårad och ledsen över detta svar och har numera ingen kontakt alls med dem.

Den kontakt jag hade innan bestod mest av att det var jag som hörde av mig till dem. I stort sett aldrig motsatsen, att de hörde av sig till mig.

Det enda som skiljer nu är alltså att jag inte längre hör av mig.

Men jag saknar friheten att kunna gå ner till sjön och bada naken dag som natt!

Älskar även att bada naken i månens sken.

Man skulle till och med kunna drista sig till att säga att jag är ...........

.......MÅNGALEN ;)

Längtan

Nu börjar jag längta efter att det ska bli så varmt att jag kan börja sova på balkongen!

Älskar att sova ute........i månens sken

4 dagar

Det är så långt tid det är tills jag får pengar!

Och varje gång försvinner det en jävla massa på mat bara första dagen.

Det är alltid tomt och ekande i kyl,frys och skåp veckan innan den 18:de.

Jag försöker verkligen att vara ekonomisk men mitt ekonomiska sinne är URDÅLIGT!

Hur jag är räknar och tycker att jag tänkt på ALLT så kommer det nästan alltid en utgift som gör att jag har minder pengar än vad jag trodde att röra mig med.

Nu brukar det iof alltid lösa sig på något sätt så jag åtminstone kan köpa mjölk och bröd de sista dagarna.

Denna månaden kom räddningen genom att jag sålde 3 bilder.

Så hur det än är så verkar jag ha en skyddsängel som styr upp det så att jag inte behöver leva på ris allena!

Vita och Svarta

Just nu är min vuxna, känslokalla, kontrollerande sida framme.
"Den Vita själen" kallar jag henne.
Hon som inte får några okontrollerade känslosamma utbrott.
Hon som klara av det mesta.
Hon som anser att "ensam är stark"
Hon som kan föra ett normalt samtal utan att hamna i underläge och börja gråta.
Hon som inte känner sig upptryckt i ett hörn.

Hennes motsats är "Den Svarta själen"
Hon är 4-5 år.
Hon längtar hela tiden efter en famn att krypa upp i.
Hon som gråter och känner sig otrygg hela tiden.
Hon som inte förstår någon annan tröst än den fysiska.
Hon som inte har några ord eller minnen.
Hon som ofta känner sig upptryckt i ett hörn och det enda sätt hon vet att slippa därifrån är att skrämma iväg eller helt stänga ute den som satt henne där (oftast helt oavsiktigligt, men det spelar ingen roll för "Svarta", känslan är densamma oavsett om det är oavsiktiligt eller inte!)

"Vita" tycker inte om "Svarta" och "Svarta" tycker inte om "Vita".
De lever i varsin ände av världen och verkligheten.
Det finns nästan inga vägar som leder emellan dem.
De förstår inte alls varandra.
De lever nog inte ens i samma verklighet!?

"Vita" ger vila.
"Svarta" kräver oerhörda mängder energi.

Är det när "Svarta" och "Vita" går in i varandra som orden försvinner och tanken blir tom?
Det var precis vad som hände nu och illamåendet kom över mig!
................................................................!!!???

Så trött!

Jag är så in i märgen trött.

Trött på att inte kunna förklara.

Trött på att inte veta vad jag ska säga.

Trött på att snärja in mig i motsägelse och hamna i försvar.

Orkar inte bli ledsen utan tröst.

Orkar inte med frågor som kommer när jag försöker förklara.

Så trött, så in i märgen trött

Har svårt att finna mening med någonting.

Vill bara sova och slippa verkligheten

Så trött, så in i märgen trött

Gammal bekant!

Det har kommit en gammal bekant på besök!

Hon heter "Ilska".
Hon är avundsjuk och elak.
Missunnar andra varje form av uppmärksamhet.
Är sur och slänger elaka ord omkring sig.
Slår på den som försöker komma nära.
Hatar både sin omgivinign och sig själv.
Hon är en form av ondska.
Hon spottar de flesta i ansiktet och säger sig klara sig helt själv.
Hon behöver INGEN och INGEN vill behöva henne.
Hon är rakt igenom kolsvart.
Har ingen medkänsla för andra, bara för sig själv.
Hon är egoismen personifierad.
En blodsugare som försöker livnära sig på andra.


Hon är JÄVLIGT ELAK och INGEN TYCKER OM henne!



(Vilket ju är helt förståligt!!)

"Flower with a taste for blood"

Slösa med orden!

Mina ord är så få och jag orkar inte slösa med dem, slänga ut dem i cyberrymden utan någonstans att ta vägen.

Inget att studsa mot.

Jag byter ut mina ord mot bilder

Innaför huden

Innanför huden.

Inne i själen

Ödsligt

Det är ödsligt i mig

Konturlös

Ja nåt åt det hållet känner jag väl mig!

Nån slags apati har inträtt sen avslutet med psykologen.

Känner noll och inget och orkar inte heller göra det.

Många tankar slingrar förbi och blir som vanligt halva och vittrar sönder mitt framför ögonen.

Undrar varför jag skriver här överhuvudtaget!?

Mig veterligen är det endast en person som läser nångån då och då.

Tror jag verkligen att jag ska få en liten fan-club som ivrigt väntar på vad jag nästa gång ska skriva!?

"Kom ner på jorden igen, Kattkvinnan!"

"Sluta dröm!"

"Behåll dina tankar för dig själv!"

Konturlös

Norr om tomheten

Norr om tomheten
befinner sig vakuumet
men väster om allting
ligger ingenting
Trots detta bor söder om andefattigheten
intighetens innevånare
som varje dag håller meningslösheten nära sig
Öster om allt detta finns obetydligheten
där småaktigheten pratar nonsens

Den STORA tomheten

Jag är ett stort svart hål där allting försvinner in till intigheten och upphör att existera

........

Tomheten

Jag måste vara tomheten personifierad!

Avslutade idag en 7-8 årig psykologkontakt och känner ingenting!?

Det är som vilken annan jävla dag som helst!

Ingen saknad, ingen sorg.

En känsla av "jaha det var det de"

En avstängdhet som heter duga.

Avslutet var inte helt självvalt.

Samtidigt så inser jag väl att jag kommer inte längre i terapi.

De där "verktygen", som andra tycks ha nytta av, fungerar inte för mig!

Har en klar oförmåga att förstå det abstrakta.

För mig är verktyg en hammare och såg!?

........och som vanligt försvinner orden ifrån mig och formuleringarna är som bortblåsta.

Orden trillar sakta ner och lägger sig kring mina fötter och hjärnan är tömd på alla vettiga OCH ovettig tankar!

Och allt jag ser är min egen skugga.........

Varannan dag

Idag gick promenad, 2 km, utan några som helst besvär!?

Det är bara så jobbigt att inte veta vilken dag det är!

En sån där fibromyalgin sätter pinnar i hjulet.

Eller en där kroppen fungerar hyfsat bra!

En vän körde mig ut till mina föräldrars grav.

Tog bort gravlyktan och la dit de stenar som tidigare hade guldhjärtan målade på sig, men nu begåvats med silverhjärtan. Detta för att guldfärgen hade flagnat av totalt!

Är en person som egentligen inte har något som helst behov av en grav att gå till, så för att slippa merarbete och dåligt samvete har jag planterat perenna växter. Akleja och tulpanlökar och sen lagt sten över det lilla landet. Och så då dessa två stenar med hjärtan på.

Någon, förmodligen svägerskan, hade plockat bort granris och krans.

Tulpanbladen hade kommit upp så snart kommer väl blommorna oxå.

Båda mina föräldrar ligger begravda i samma grav, men när jag är där är det pappas grav jag går till. Mamma råkar bara ligga där oxå!

Min mamma dog i cancer för 14 år sedan.

Vi hade verkligen inte någon bra kontakt och jag kände mig aldrig älskad av henne.

När hon mot slutet sa att hon älskade mig var det för mig bara ord utan innebörd!

Något hon sa sådär mot slutet för att man "ska" säga det.

Har inte saknat henne en minut sedan hon dog!

Däremot saknar jag min pappa till och från.

Det är 6 år sen han dog. ......eller lite drygt 5 år eftersom han dog i december 2001

Han var den enda i min familj som jag kände någon samhörighet till.

Vår familj bestod av 5 flytöar utan broar emellan.

Vi flöt omkring i en sjö och stötte sällan i varandra.

När det uppkom jobbiga situationer flöt vi iväg så långt bort ifrån varandra som sjön tillät.

Vi låtsade att problemet inte fanns.

Vi teg helt enkelt ihjäl det.

Ni anar inte hur mycket man kan tiga ihjäl!

Eller hur skrik kan vara ljudlösa!