Upplösning!

Jag börjar fundera över om min kropp och själ är på väg att lösas upp fullständigt!?

Orden vittrar ju redan sönder och faller ner i spillror kring mina fötter.

Min redan smärtfyllda kropp smärtar ännu mer.

Gick en liten runda tidigare och mina höfter lät mig knappt ta mig hem :(

Varje steg smärtade något oerhört och jag hade knappt styrfart.

ca 1½km tog min säkert 1 tim att gå!!??

Insikter gömmer sig i smärta och tankeflykt...eller?

Vad är flykt och vad är sanning?

Sanningen gömmer sig kanske i lögner......men kan det vara så att lögnerna är sanningen?

Är orden som tappas bort en reaktion på min själs tillkortakommande?

Är själen den lögn mitt liv bygger på?

Är sanningen att jag är en själslös lögnerska?

Hade jag haft förmågan kanske jag hade kunnat lista ut sanningen........den sanning som är mitt livs lögn!

Vårljus

"åh vad man blir piggare nu när det blir ljusare!"


Hmfr.........det gäller tyvärr inte mig!?

Får en svacka nu när sommartid och vårljus kommer.

Det värsta är att jag redan var i en svacka innan så årets vårsvacka blir ännu svackigare!
Det och ..............

och nu fick jag en "tankeflykt" igen och tappade bort orden och det jag hade tänkt skriva!? Gud vad jag blir trött på detta!!


Frågan är då om jag ska fortsätta svamla om något helt annat eller jag bara ska publicera vad jag skrivit och hoppas på att orden kommer tbx!?

Hur kan man mitt i en mening bara tappa bort sig och inte ens veta vart meningen var på väg?

Håller jag på att bli helt senil och hjärndöd?
Håller galenskapen på att ta över?
Har min själ tagit slut och upphört att existera?
Är jag så jävla bränd att orden inte ens vill vara kvar i min hjärna?
Flyr de för sitt liv för att slippa gå vilse i de förvirrande vindlingarna som min hjärna utgör?

Jag är trött och ger snart upp.
Orden slutar snart att betyda något för mig.
Jag drunknar i mina egna borttappade ord.

Tankeflykt

Min hjärna vill inte samarbeta med mig!

Den tar tankarna på vindlande färder dit jag inte hänger med och vet med andra ord knappt VAD jag tänker ibland!?



Upptäcker att jag har svårt att fullfölja mina tankar.

Upptäcker att jag knappt klarar av att tänka ut vilken tid jag måste ta bussen ner till stan när jag ska fortsätta vidare med annan buss.



"Om jag ska vara hos *** kl 18 och bussen dit går kl 17,45, vilken tid behöver jag då åka hemifrån?"



Häromdagen satt jag i 1 tim (!!??) innan jag kom på hur jag skulle göra!



Skrev för några veckor sedan att meningarna faller sönder och orden ligger i drivor kring mina fötter.

Nu känns det mer som att jag vandrar omkring i ett tomrum av ingenting och förvirring

Jag känner mig avbruten och oslutförd

Interupted

Som sirap och geggamoja

Det är precis så det känns i huvudet.
Tankarna flyter trögt omkring och når inte riktigt fram.
Orden stakar sig och de stöter ideligen in i varandra där inne i det sega.
De klumpar ihop sig, men inte till meningar utan till obegripliga högar av borttappade ord.

Orken tycks oxå ha fastnat i någon seg gegga som är näst intill omöjlig att göra sig av med.
Inte ens en fotskrapa utanför dörren hjälper för att försöka skrapa bort dyngan som sitter fast på mina fötter.
Kunde ju ha hjälpt att ta av sig skorna.......om jag bara hade några på mig!
Geggan sitter fast direkt på mina bara fotsulor och den har inte för avsikt att låta sig tvättas bort hur lätt som helst!


Om jag inte kan förklara mina känslor utan att hamna i underläge....är det då inte bättre att hålla käften!!??

Tappar bort mig

Tappar bort mig när jag ska läsa.
Tappar bort mig och meningarna försvinner.
Tappar bort mig och meningarna blir till fristående ord.

Ord som var och för sig tappar innebörden.
Ord som inte går att få ihop till en mening.
Ord som dansar framför ögonen.
Ord som inte låter sig fångas.
Ord jag vill plocka ner och sätta ihop till en mening.

Texten faller sönder framför mina ögon och orden blir liggande runt mina fötter.

Just nu vadar jag i ord!

I frånvaron....

Befinner mig i frånvaron....
Den tillvaro där inga andra männsikor får plats.
Frånvaron...där ensamheten känns bekväm.
Frånvaron är tillvaron där ett samtal känns obekvämt.
Även skrivna ord skriker i mitt huvud.

Ord till katten känns okej...men andra samtal är o-okej

Ord kan riva insidan av själen blodig
Bästa är att hindra orden från att bli levande

Trött, trött, trött

Kommer inte upp ur hålet!
Sitter fast med fötterna i geggan på botten.
Orken och viljan sviktar.
Ensamheten känns som det enda tillstånd jag kan vara mig själv i.
Vädjan om hjälp blir istället något som lägger en större börda i knäet än tystnaden.


Skolkar från målargruppen.

Skolkar från utställning.

Orkar inte ta tag i saker.

Vilar i tystnaden och frånvaron av människor