Noll simultankapacitet
Min simultankapacitet är helt borta!
Jag kan inte ens lyssna till en talbok och behålla koncentrationen på det jag hör.
Så fort tanken börjar vandra det minsta så hör jag bara "blablablabla" och sammanhanget är helt borta och orden betyder absolut ingenting.
Och vandrar börjar de efter ca 4-5 minuter!
Försöker jag läsa en text så har jag tappat tråden efter 10 meningar. Och återigen betyder orden ingenting.
Detta är inget som är tillfälligt. Om man inte tycker att en 2-3 år är tillfälligt!?
Jag som alltid hade full koll när jag tittade på en film, undrar hela tiden om personer som dyker upp varit med tidigare i filmen och vad de i så fall har för betydlese för handlingen och vad de har sagt innan som hade varit bra att komma ihåg för att fatta!
Kan ibland när jag står och diskar ( då jobbar tydligen min hjärna mycket) "att det ska jag blogga om eller skriva ner" ,men när jag sitter vid datorn 5 minuter senare och hjärnan helt utblåst och jag kan för mitt liv inte komma på VAD det var jag hade tänkt så bra om och VILKA de bra tankarna var!?
Det är svårt att få ett sammanhang och känna helhet när ens liv är uppdelat i 5 minuters pass och det inte finns några broa emellan passen!
7 kommentarer:
Skickar lite varma tankar.
TAck Anonym...vem du nu än är!
Oj förlåt. Mitt namn kom inte med på kommentaren.
Förlåt det var inte meningen :(
Åh, vad jag känner igen mig. Jag kan inte läsa eller så särskilt uppmärksammat nu för tiden. Inte tänka heller. Inte en tanke blir klar. Med nu för tiden menar jag de sista fem åren ungefär.
När jag skriver kan det bli långt, men det skriver jag bara just då, i det ögonblicket. Ibland när jag går in på min blogg blir jag överraskad för jag minns inte ens att jag skrivit ett nytt inlägg förrän jag ser det själv. Ibland skrattar jag åt det. Ibland vill jag bara gråta för att det blivit så här...
Jag gillar din nya inredning verkligen. Gardinerna är riktigt snygga;-)
/Toppis
Åh du är inte ensam. Jag är likadan. Brukar tycka att det är pinsamt många gånger och inte minst frustrerande. Både för mig och för andra.
Ibland kan folk berätta nåt för mig och jag anstränger mig och tänker: Nu måste jag lyssna! men plötsligt så hör jag inte orden längre...
"Hallå?!!" hör man då och då skäms man...?
Vissa säger "skärp dig!" men...hur gör man för att inte flyta bort? :s
Och vad gör man åt apatin, när den tar tag i en?
Hej Catwoman!
Jag känner igen mig i det du och Toppis berättar, jag upplevde mycket likartade saker när jag drabbades av utbrändhet och det var extremt obehagligt. Det var tur att jag hade hört av andra att det kunde bli såhär, annars hade jag verkligen blivit rädd.
Tänker på dig. Anna-Karin
Ser att jag inte på något vis är ensam om detta! Irriterande är det dock!
Tackar för alla tankar!
Nu ska jag titta på Jamie Oliver och bli lite inspirerad!
Varma tankar till er alla!
Skicka en kommentar