Viska i mitt öra

När nya ord är en bristvara får man använda de redan skrivna, gamla orden

Vinden viskade i mitt öra
Vinden förde med sig orden som jag ville höra
Solen värmde min kropp
Solen ville att jag skulle känna hopp
Natten höll mig i sin famn
Natten och månen var de som gav mig mitt namn

Men snart började vinden ryta
Det kändes som om den mig itu ville bryta
Framför solen kom ett moln, svart och stort
Det ville straffa natten och månen för det de gjort!

Stormen slet i min kropp
Den ville släcka ut mitt hopp
Himlen färgades svart
Men det var inte min natt!

Det var inte den natten som gav mig mitt namn
Inte den natten som höll mig i sin famn
Detta var natten som höll min själ fången
Den var inte mjuk, den var hård som betongen!

Detta var natten som livnärde sig på min sorg
Den som lade rädslan och ångesten i min korg
Det var inte min tröstande natt
Den som var som en svart, mjuk katt!

I denna natt fanns det ingen måne att följa
Månen hade det svarta molnet lyckats dölja
I stormen fanns inga ord jag ville höra
Bara skrik, ångesten skrik in i mitt öra!

Jag längtar så efter natten och månens tröst
Saknar tiden de höll mig vid sitt bröst
Jag längtar efter att vinden ska viska i mitt öra
Viska de orden som jag vill höra
Jag längtar efter att solen ska värma min kropp
Att solen ska ge mig hopp!

Jag vill att ångest och rädsla ska försvinna
Jag vill att ron och harmonin ska vinna
Jag vill känna trygghet, jag vill ha en famn
Jag vill ha tillbaka mitt namn!