Värdelös kropp!
Gud vad jag hatar min kropp!
Lyckades idag uppbåda kraft och lust att ut och gå stavgång.
Skulle dessutom lägga på ett brev så jag "gjorde två flugor på smällen samtidigt".
Med Phil Collins i hörlurarna och stavar i händerna gav jag mig glatt ut i solskenet.
Första kilometern gick galant. Höll hyfsat hög fart.
Den sista kilometern fick min kropp samarbetssvårigheter.
Den bestämde sig för att sticka "knivar" i korsryggen för varje steg jag tog!
Varje steg blir alltså till en absolut pina och jag börjar allvarligt fundera på att bara lägga mig ner och död på plats och ställe!
Sista biten hem tog en evinnerlig tid och jag önskade att jag aldrig gett mig ut.
Phil Collins försök att muntra upp mig var helt misslyckade och stavarna var mest till för att hänga på med jämna mellanrum.
Återstår att se om jag har lust och ork att utsätta mig för samma sak i morgon!?
2 kommentarer:
Men du fixade det ju! Trots att det kändes som att du ville ge upp! Bra jobbat! Och DESSUTOM funderar du redan på att göra om det igen imorgon?!
Värme, fina Respis
Kang: Jo visst fixade jag det, men det känns inte som något framsteg! Det är mest bara irriterande och jobbigt att jag inte kan lita på min kropp att orka/klara. Det ger mig dessutom en jävla massa smärta som INTE beror på träningsvärk eller dålig kondition. Det beror på fibromyalgi. Och det blir inte bättre än så här. Den här jävla smärtan och ofullkomligheten kommer jag att få leva med hela mitt jävla liv!
Oj....ilskan är INTE riktad mot dig fina kang! Den är riktad mot min kropp och sjukdom!
Värme till dig fina KAng!
Skicka en kommentar